Denna artikel av Niklas Frykman, Mathias Sundin och mig, finns i veckans nummer av tidningen NU.
Regeringens strama finanspolitik är bra. Ansvarstagandet för statsfinanserna har skapat ett stort förtroende för regeringens sätt att hantera den ekonomiska krisen. Men om vårpropositionen är en bra indikation på hur regeringen tänker hantera den kommande arbetslösheten så är vi besvikna. Vi saknar den aktiva jobbpolitik som vi Folkpartister vill föra.
Folkpartiets inställning till arbetsmarknadspolitik är att den enda rätta vägen är den som leder till att fler riktiga jobb kan skapas. Först och främst i den privata sektorn, och när den har levererat också i den offentliga. Vi Folkpartister har framfört krav på förenklade regler, sänkt arbetsgivaravgift och en mer flexibel arbetsrätt för att företagen ska kunna anställa fler. Ingen som kan vara på ett jobb vill vara i en åtgärd. Ingen som kan få lön vill få bidrag.
Vår politik kan sammanfattas i två ord: riktiga jobb.
Mot detta har vi minnesbilden av en socialdemokrati som under Göran Perssons sista år lät åtgärderna och bidragen flöda okontrollerat. En socialdemokrati som gömde tusentals och åter tusentals människor undan statistiken, mitt under högkonjunkturen. Det kallas arbetsmarknadspolitik, men är egentligen politik i brist på kunskap om hur man utvecklar en sund arbetsmarknad. Vi anser fortfarande att den politiken var och är fullständigt fel.
Därför är det för oss liberaler en besvikelse att vi nu tvingas konstatera att det är med bidrag och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som regeringen avser möta den arbetslöshet vi fruktar ska komma. Vi ser ingen mening med att försöka vara bättre socialdemokrater än Socialdemokraterna själva.
Vår uppgift är att så snart som möjligt få fler människor tillbaka till nya, riktiga jobb. Vi har förslag på åtgärder ur en liberal, borgerlig palett. De har också stöd, helt eller delvis, av organ som Konjunkturinstitutet (KI), OECD och Svenskt Näringsliv. Men framför allt signalerar de något annat än åtgärder för att förvara människor dömda till arbetslöshet. Framtidstro, självförtroende och en tro på den egna politiken.
Satsa på infrastrukturen. Tidigarelägg de projekt som går att få igång snabbt. Ta samtidigt chansen att göra något åt det berg av eftersatt underhåll som finns i var och varannan kommun. Det kan påbörjas omedelbart.
Fortsätt att sänka arbetsgivaravgiften. De riktade sänkningarna kan utvidgas, men även en ytterligare generell sänkning skulle innebära en lättnad, framför allt för stora arbetsgivare. KI föreslår en sänkning med sju miljarder samt ytterligare fem i sänkta företagsskatter.
Låt tjänstesektorn växa. Marknaden för tjänster är lokal och kan stimuleras med regelförenklingar för småföretag och sänkt tjänstemoms. Utvidga ROT-avdraget och avdraget för hushållsnära tjänster.
Våga ta i arbetsrätten. För oss som kommunpolitiker är det verklighetsfrånvänt när regeringens företrädare påstår att arbetsrätten inte spelar någon roll. När vi tvingas säga upp personal är det de nya lärarna som får gå, de som vi är i akut behov av för att klara vår verksamhet i framtiden. Unga och invandrare som precis fått in en fot genom dörren på arbetsmarknaden, blir nu utslängda och får en dörr i ansiktet.
Folkpartiet Liberalernas gruppledare;
Niklas Frykman (FP) Eskilstuna
Mikael Wendt (FP) Skövde
Mathias Sundin (FP) Norrköping
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar