Barnperspektivet ska genomsyra politiken

Barns rättigheter behöver försvaras internationellt, inom EU och här hemma i Sverige.
1990 anslöt sig Sverige till FN:s barnkonvention. Den omfattar alla barn upp till 18 år. Det är staten som ansvarar för åtagandena, men de juridiska skyldigheterna omfattar hela landet - dess kommuner, landsting och regioner.
Regeringen föreslår nu förbättrad samordning mellan myndigheter, kommuner, landsting och frivilligorganisationer. Vi kan aldrig rättfärdiga att ett utsatt barn hamnar mellan stolarna för att det inte är klarlagt vem som äger mandat att ingripa.
Dessutom vill regeringen lyfta fram föräldrarnas huvudansvar för barnets omvårdnad, uppfostran och utveckling, se över elevhälsan, förbättra tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin samt stärka barns skydd mot alla former av våld.
Regeringens ansats är bra och behövs, men det verkliga jobbet görs av dig och mig. Vi som arbetar med barn och ungdomar i vardagen.
Varje barn har rätt till en likvärdig utbildning – därför kan undervisningen aldrig utformas på samma sätt för alla. Barn har olika förutsättningar och ska få det stöd som just hon eller han behöver.
Skillnaden i kvalitet mellan Sveriges skolor har ökat efter kommunaliseringen. Folkpartiet har därför tillsatt en arbetsgrupp som ska se över för- och nackdelar med att staten återtar hela ansvaret för skolan.
Även om kvalitet inom skolan handlar om många fler faktorer är pengar, har ekonomin en avgörande betydelse. Mot bakgrund av den kunskapen, inhämtad från egna och andras erfarenheter, är min bestämda åsikt att enskilda kommuners ekonomi påverkar barns rättighet till en likvärdig skola. Det är oacceptabelt.
De pengar som regeringen skickat ut till kommunerna för särskilda ändamål har allt för ofta hamnat i den allmänna ”pengapåsen” och använts till annat än vad de varit avsedda för.
Det är dags att hela vår politik för migration, sociala frågor, utbildning, sjukvård och familjepolitik tar barnperspektivet på allvar.